Blir det någonsin bra?

[tigerkatten007]

Jag som många andra av er kämpar på månad för månad, år efter år. Skulderna minskar sakta. För min del är självkänslan och hur jag ser på mig själv helt utraderad. Jag skäms enormt pga detta och tycker det är oerhört jobbigt ex i sociala sammanhang där det tros att man kan göra massa aktiviteter, köpa saker pga relativt ok lön. Varje gång blir jag så obekväm att jag bara vill fly och drar mig därför undan. Det gäller även umgänge med människor som inte ver om ens ekonomiska situation. Hur hanterar ni detta? Ni som idag har det stabilt efter tuffa ekonomiska år, blir livet bättre eller är man ärrad för livet? Jag har enorm ångest över att inte ha sparat till mitt barn eller pensionssparar öht.

 

[Hope777]

Gomorron!!! Visst är det tråkigt att inte sparat till barnen...men mina barn är vuxna nu och är fantastiska personligheter...jag har varit ensamstående med tre barn så gott som hela deras uppväxt...barn anpassar sig...och lär sig(förhoppningsvis) Jag har försökt att alltid sett till deras behov först och de har alltid varit hela o rena o framför allt fått mycket kärlek...Mina ekonomiska problem är mina...Nu har jag fått ta konsekvenserna av mitt eget handlande i livet...Det va när jag flydde in i den äckliga spelbubblan som livet raserade ordentligt...nu har jag börjat träna varje dag att vara ärlig och äntligen bryr jag mej inte om allas shoppande o resande....Jag sa senast för någon dag sedan...Jag har inte den ekonomin nu att göra det o det...men jag försöker hitta de små vardagliga glädjeämnena som just nu är jag påväg till mitt arbete o solen skiner.....Hade nån sagt att jag skulle känna livsglädje över sådana enkla saker förr så hade jag bara ruskat på huvudet...Jag har ca 800000kr i obetalda skulder och jag vet att det kommer att bli tuffa år men det är bara att kliva på tåget nu för min del...Men du kämpa på♥️

 

[tigerkatten007]

Fint skrivet och tack för en inblick i din vardag. Jag försöker glädjas åt små vardagliga ting men vissa dagar tynger ner mig totalt. Innerst inne bryr jag mig inte heller om andras shoppande och resor men det är själva situationen i sig som jag tycker är obekväm och som påminner mig om vad jag ställt till med.

 

[Hope777]

Jovisst är det så som du skriver/säger ...men jag är nog den som väljer o tror att vi kommer att få det bättre än så här...upp o ner dagar kommer alltid o finnas..har du någon att kunna prata med? Kurator, någon nära vän? Detta forum hjälper mej mycke oxå.. fått många vänner som vet hur livet kan vara på riktigt alltså...♥️

 

[Mjau 74]

Känner igen mig nåt fruktansvärt tigerkatten. Men det blir bättre! Sålänge skulderna minskar varje månad är vi på rätt väg! För en del är vägen lite längre lite krokigare men den har en ände...
Kämpa ❤️

 

[hollygolightly]

Känner igen mig. Är utåt sett en duktig flicka, medelklass, aktiv på sociala medier etc, men familjens ekonomi är kaos (har ansökt om skuldsanering). Jag tycker också det är jobbigt att hela tiden tänka på pengar, och bristen på dem. Om mina vänners bilar strular får de inte ångest, de jobbar inte halvsjuka, de kan åka på weekendresor och "unna" stup i kvarten, köpa nya fina kläder och samtidigt komma med moralkakor om att vara miljömedveten... de skulle bara veta hur det känns att inte ha några pengar alls och vilken klen tröst det är att man är snäll mot miljön

 

[gran]

Jag som många andra av er kämpar på månad för månad, år efter år. Skulderna minskar sakta. För min del är självkänslan och hur jag ser på mig själv helt utraderad. Jag skäms enormt pga detta och tycker det är oerhört jobbigt ex i sociala sammanhang där det tros att man kan göra massa aktiviteter, köpa saker pga relativt ok lön. Varje gång blir jag så obekväm att jag bara vill fly och drar mig därför undan. Det gäller även umgänge med människor som inte ver om ens ekonomiska situation. Hur hanterar ni detta? Ni som idag har det stabilt efter tuffa ekonomiska år, blir livet bättre eller är man ärrad för livet? Jag har enorm ångest över att inte ha sparat till mitt barn eller pensionssparar öht.

Ja jag känner igen mig i din situation
Min har blivit bättre nu men har varit så jobbig när man inte kunnat göra roliga saker ens när lönen kommer
Allt går till räkningar och skulder
Men kan inte vara den goa glada människa och man skäms och vill inte berätta att man inte har råd att följa med på vissa aktiviteter
Man blir utanför och känner sig misslyckad
Men jag lovar dig det blir bättre även om det inte känns så nu
Jag har verkligen varit i moment 22.

 

[tigerkatten007]

Åh vad jag uppskattar detta forum och er som skriver och peppar. Jag blir lite tårögd faktiskt. En dag vill jag gärna ge tillbaka, att kunna vägleda andra på väg in i det svarta hål som många av oss hamnat i, genom att hjälpa de att stoppa det i tid osv. Det är lätt att vara efterklok men då man inget kan göra i efterhand vill man hjälpa andra. Önskar inte ens min värsta fiende denna mardröm. Jag har emellanåt symptom på utbrändhet och är livrädd att hamna där eftersom jag får ju mindre pengar då. Bara att ta hand om familj, ett jobb med mycket ansvar och underhålla det sociala livet i övrigt är mycket. Att dessutom konstant oroa sig för sin ekonomi är too much ibland.
Ingen i min umgängeskrets eller i mitt yrkesliv skulle tro detta om mig, utåt sett är det ”perfekt”. Men som jag brukar säga ofta, alla människor kämpar med något.

 

[hollygolightly]

Åh vad jag uppskattar detta forum och er som skriver och peppar. Jag blir lite tårögd faktiskt. En dag vill jag gärna ge tillbaka, att kunna vägleda andra på väg in i det svarta hål som många av oss hamnat i, genom att hjälpa de att stoppa det i tid osv. Det är lätt att vara efterklok men då man inget kan göra i efterhand vill man hjälpa andra. Önskar inte ens min värsta fiende denna mardröm. Jag har emellanåt symptom på utbrändhet och är livrädd att hamna där eftersom jag får ju mindre pengar då. Bara att ta hand om familj, ett jobb med mycket ansvar och underhålla det sociala livet i övrigt är mycket. Att dessutom konstant oroa sig för sin ekonomi är too much ibland.
Ingen i min umgängeskrets eller i mitt yrkesliv skulle tro detta om mig, utåt sett är det ”perfekt”. Men som jag brukar säga ofta, alla människor kämpar med något.

Jag förstår dig till fullo! Jag har lovat mig själv att aldrig någonsin ta ut min ekonomiska stress på mina barn utan istället slösa med allt som är gratis, som närvaro och kärlek. Men det är svårt att koppla bort tankarna när oron gnager i en.
Är ny medlem i detta forum men är glad att jag hittat hit, känns så skönt att bemötas utan dömande.

 

[tigerkatten007]

Jag förstår dig till fullo! Jag har lovat mig själv att aldrig någonsin ta ut min ekonomiska stress på mina barn utan istället slösa med allt som är gratis, som närvaro och kärlek. Men det är svårt att koppla bort tankarna när oron gnager i en.
Är ny medlem i detta forum men är glad att jag hittat hit, känns så skönt att bemötas utan dömande.

Samma här. Med kärlek och närvaro kommer man långt och det har jag tack och lov kunnat ge väldigt mycket av. Jag försöker verkligen men märker ibland att mitt humör är inte det bästa pga stress från många håll. Försöker verkligen arbeta med det.